Det är så jobbigt att berätta hela historien för alla, blir så ledsen när jag tänker på allt jag har gått igenom. Så jag skriver jag ner det här för er som vill läsa. Det är lite mycket text, men det är en hel del som byggts på under flera år...
När vi byggde huset så sålde vi min lägenhet i god tid. Jag, Linnéa och min stora mage fick bo hos mamma från julen 2010, Christoffer bodde hos en kompis för vi fick inte plats alla på samma ställe. Så här bodde vi i 4 månader, det gick ju såklart men det var jobbigt att inte ses varje dag. Jag var mammaledig och höggravid och tog hand om Linnéa som då var 1 år. Det var ju ganska krävande. Vi var ofta ute vid huset och tittade. Jag släpade mig, magen och Linnéa på buss och tåg för att sedan bli upphämtad av Christoffer. Vi längtade så mycket till inflyttningen för att äntligen få bo ihop igen och få vårt nya fina hus. Inflyttningen var den 5 maj, beräknad födsel var nästan en hel månad senare.
Jag vaknade på morgonen den 5 maj och var förväntansfull för att vi skulle ut till huset och få nycklarna på eftermiddagen. Men väldigt snabbt kände jag att värkar satte igång. Åh herregud, vår lilla Alicia föddes samma dag som huset var klart. Vi hade planerat att städa rent huset den dagen och sedan skulle flyttlasset gå på lördagen, två dagar senare. Jag kunde såklart inte vara med och få nycklarna i handen. Christoffer fick åka själv och sedan komma tillbaka till mig på bb. Jag blev väldigt ledsen att jag missade detta. Jag var ju självklart glad för vårt lilla underverk, men hon kom ju lite tidigare än mina planer. Lördagen kom och jag kände mig "pigg" (det var jag INTE) Flyttlasset med Christoffer och hans mamma gick till min mamma för att hämta lite möbler vi hade där, sen kom de förbi bb och hämtade upp mig och vår då två dagar lilla Alicia. Vi åkte direkt till huset för att flytta in. Jag gjorde ju så klart inget, tog bara hand om Alicia och tittade på. Men helt plötsligt bröt jag bara ihop, la mig på sängen och grät massor... Sen var jag i nån slags förlossningsdepression i några månader. Hela sommaren var Alicia som en igel på mig, hon kunde inte ligga i vagnen och inte i sängen. Baby Björn-selen blev min räddning, den hade jag på mig konstant känns det som. Även när jag gick på toa! Satt hon inte i selen så var hon fastklistrad på mitt bröst. Sommaren gick, hösten gick, vintern gick, och sen kom våren. Först då blev det lite lättare. Hon började gå tidigt och kunde äntligen sova lite själv.. Jag blev lite friare. Men hennes första år är nästan raderat ut mitt huvud, känns som att jag har förträngt så mycket. Fruktansvärt, men så är det. Christoffer började jobba på Mediatec i april, strax innan Alicia fyllde 1 år. Det var nog den absolut sämsta tiden i vårt liv för en sån sak.. Han var borta mycket, åkte två veckor till Spanien, några dar hemma, en vecka till nåt annat land, nån dag hemma, sen borta igen. Det var så sjukt jävla jobbigt. Som tur var hade jag min mamma som ställde upp otroligt mycket och hjälpte mig, men det var ändå väldigt jobbigt. Och jag var mammaledig, det gjorde det hela ännu jobbigare. Jag fick ju aldrig någon endaste liten paus. Tog hand om barnen dygnet runt. Och de vaknade varje natt. På dagarna sov de ibland en stund samtidigt, men ibland inte. Då var det full rulle från kl 06-20 utan paus. Och direkt när barnen somnade på kvällen somnade jag som en stock, fanns ingen ork kvar. Men jag hade ju ett helt hus att ta hand om, räkningar, viktiga telefonsamtal, gräsklippning, handling, städ och tvätt bla bla bla... Ja just det ja, ibland behövde jag duscha också, och lite annat...
Efter ett halvår så började Christoffer äntligen jobba på ICA igen. Jag började jobba efter att ha varit mammaledig i 2,5 år. Och barnen började på dagis. Allt detta hände i augusti/september för drygt ett år sedan. Jag hade sån ångest för att lämna barnen på dagis, tyckte att de var alldeles för små och det var jobbigt att inte få vara med dem varje minut. Men det gick hur bra som helst, och de har trivts sen dag ett. Helt underbart. I ett år har jag och Christoffer haft två dagar ledigt ihop per månad. Det normala är ju att man har åtta hela dagar, och alla kvällar ihop. Men det hade inte vi, för han har jobbat kväll varannan vecka. Jag har oftast lämnat barnen varje dag, åkt till jobbet, sen hämtat barnen, sen hem och kastat mig på spisen för att göra mat, fixat disken, försökt hinna umgås med tjejerna innan läggdags. Och sen samma visa dagen efter igen. Sen har Christoffer jobbat varje helg, både lördag och söndag eller "bara" söndag. Och då har jag så klart varit ledig, men haft fullt upp med att ta hand om barnen. Ingen egentid alls för mig..
Jag har varit otroligt stel i ryggen och nacken och har ofta haft värk, även fått ryggskott. Har varit hos naprapat, osteopat och massör, men det har bara tillfälligt blivit bättre. Har också haft väldiga problem med spänningshuvudvärk och svimningar. Låg inlagd på sjukhuset en natt för observation, de kollade både hjärta och hjärna men hittade inget. Bara att det antagligen berodde på stress. Men ingen åtgärd. Och jag har knappt sovit en hel natt på 3,5 år... Jag har i princip inte tränat något alls på drygt fyra år nu. Innan jag blev gravid med Linnéa så tränade jag 2-5 dagar i veckan. Jag älskar ju att träna och dansa! Och jag saknar det så otroligt mycket, längtar tills jag blir bra och får tid till det igen.
Om ni bara visste hur många gånger jag varit nära på att bryta ihop, men helt enkelt inte kunnat. Jag har bara varit tvungen att bita ihop och orka. Tex. den där påhälsningen jag fick mitt i natten. Christoffer var i Motala (eller nåt) och jag ensam hemma med våra två pyttesmå barn. Den där mannen som bankade och ringde på dörren. Ja, ni minns nog. Jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv. Och när C jobbade utomlands och båda barnen blev sjuka, var jätteledsna och inte kunde sova. Eller när jag bodde hos mamma och Linnéa smittade alla med magsjuka. Jag var höggravid. När Linnéa blev bra då låg alla vi andra som halvdöa sillar och mådde skit. Men jag var ändå tvungen att orka leka, fixa mat, byta blöjor, och ta hand om henne. Eller bara alla kvällar när jag varit ensam hemma med barnen, läggningen har varit fruktansvärd! Ibland har det tagit upp mot två timmar innan tjejerna somnat. Och Alicia som har varit så enormt mammig, och är fortfarande. Det har varit väldigt krävande...
Jag har känt från och till jättelänge att jag inte mår bra och att det har varit alldeles för mycket för mig. Och för några veckor sedan kände jag att jag bara inte orkade längre. Efter att ha gråtit två kvällar helt utan anledning så fick jag mig en tankeställare. Tog mig till jobbet men kände att det inte gick, jag var på bristningsgränsen hela tiden. Så fort någon fångade hur det var så kände jag tårarna komma. Jag gick hem och höll mig hemma en dryg vecka. Jag sov, sov, sov, sov och sov. Tillbaka på måndagen men det kändes inte alls bra. Hade ett samtal med chefen och det slutade med att hon nästan tvingade mig till en läkare. Bokade en tid till dagen efter. Jag började gråta direkt när jag kom in till läkaren, sen grät jag nästan konstant i en halvtimme. Jag berättade om de senaste åren och det var inget snack om saken. Hon sjukskrev mig direkt. "Akut stressituation" blev diagnosen, det är väl sak samma som den omtalade väggen... Tre veckor skulle jag sova, äta, vila och försöka gå promenader. Klarade jag det så skulle det vara en bra dag.
Jag tror inte att någon alls har förstått hur jobbigt jag har haft det, inte ens mina allra närmaste. Min mamma säger det nu, att hon vet att det har varit tufft, men inte att det var så illa. Och vissa av mina vänner har stundtals märkt, men sen har jag verkat "bra" igen. Men det blir väl så när man håller upp en "väldigt bra" fasad, då är det inte lätt att upptäcka. Jag är expert på det, och vill ju inte besvära andra med mina problem.
Tre veckor har snart gått. Första veckan sov jag i princip bort. Jag kunde knappt ta mig ur sängen, var helt slutkörd, utmattad, trött och ledsen. Fruktansvärd känsla! Andra veckan sov jag massor, men lyckades faktiskt ta mig utanför dörren lite. Men det var fruktansvärt jobbigt. Nu denna veckan börjar det kännas lite som att det går åt rätt håll. Jag är inte lika trött och orkar ibland ta mig för lite saker hemma. Har åkt iväg några kortare svängar. Men det är tungt. När jag väl kommer hem igen så känner jag mig matt och helt slut. Igår gick jag faktiskt en lugn promenad med mamma och barnen, det var många veckor sedan jag orkade det. Men det var jätteskönt att komma ut i solen. Men idag har det varit en dålig dag igen. Låg i soffan i princip hela dagen, orkade knappt upp. Till slut tvingade jag mig själv att gå till brevlådan och hämta posten, men det var precis vad jag klarade för väl hemma igen så somnade jag direkt. Det går verkligen upp och ner hur jag mår. Jag har känt att mitt minne sviker mig och jag är väldigt skakig, tappar ord när jag pratar och glömmer av vad jag ska säga mitt i en mening. Fan, vad det här är jobbigt. Det går inte att förklara den känslan när jag inte ens kan ta mig ur sängen fast jag så gärna vill. Fruktansvärt! Vill bara bli bra så att jag kan få tillbaka lite ork. Och jag saknar alla mina fina vänner. Tack för alla fina sms, det värmer så otroligt mycket även om jag kanske inte alltid orkar svara direkt.
Men det där med att börja jobba i övermorgon kan jag tyvärr glömma. Ska tillbaka till läkaren på onsdag.
